När jag ser dig, hur du respektlöst skäller på ditt trilskande barn, med blicken tvär och barnet gråtande, ska jag tänka att du är märkt av trötthet. De många vaknätter som drabbar oss mammor, hur de är som naturkatastrofer. När orden blir fula i din mun ska jag tänka att barnets utspel är det sista i en lång räcka utspel, en räcka som du bemött med allt det kärleksfulla tålamod du är mäktig. Jag ska tänka att vi alla har en svag punkt, en punkt som när den retas får fördämningar att brista. Jag ska tänka att du säkert svettas nu, och att allt blir mycket jobbigare när man svettas.

Sedan ska jag se framför mig hur ni kommer hem, du och ditt barn, hur du sätter dig ner med henne, hur din famn blir en varm kokong och hur du viskar sköra ord i hennes öra. Jag ska se dina skuldkänslor, som är en mammas skuldkänslor, och jag ska möta din blick med förståelse. ”Du är inte ensam”, ska min kropp säga, ”jag är en annan du och där du är har jag också varit.”

Och när vi möts nästa gång är det kanske jag som brister, och din närvaro som blir mitt balsam. Så är du mitt självförsvar.