”Inget är så förfärligt som att älska ett barn”, skriver Ann Heberlein och fortsätter med att beskriva det stora ansvar, och den ständiga oro, som är föräldraskapets kompanjoner. Det är i sammansmältningen mellan ”ansvar” och ”oro” som skulden skapas, och det är också häri som det förfärliga ligger. Att älska ett barn är förfärligt eftersom kärleken föder oro, och eftersom denna oro varje dag riskerar att vanställa kärleken. Ändå är den allt annat överskuggande oron inte den som gäller barnets liv, utan den som gäller vår förmåga att hålla barnet vid liv och, dessutom, vid ett gott liv. Alltsedan den stund då barnets blick mötte vår har denna oro sugit sin näring ur vår absoluta visshet om att skulden alltid (alltid!) har sin hemvist mellan våra händer, i luftrummen mellan våra talorgan, i vår oseende blick, i hjärtat som begär och i självet, som söker sina förlorade vingar.

Hur kan ansvaret för detta liv vara bara mitt? Min kärlek är oändlig men bara konstruktiv om den låter barnet växa delvis avskild från mitt öga. Men den kärlek som är menad att skapa tillväxt riskerar samtidigt att bereda väg för farorna, fallen och grymheten; riskerar fälla krokben för just det som den var ämnad att skapa. Och ansvaret är mitt, och skulden, och straffet, i evigheters evighet; amen.