Lite sporadiskt läser jag Natasha Walters Living Dolls. The Return of Sexism som inleds med en beskrivning av hur pinupporna återerövrat det offentliga rummet och hur glamourmodellandet, något överraskande, på nytt blivit en attraktiv sysselsättning för unga tjejer. I detta sammanhang uttrycker Natasha Walter en intressant iakttagelse:

”The mainstreaming of the sex industry has coincided with a point in history when there is much less social mobility than in previous generations. No wonder, then, if the ideal that the sex industry pushes – that status can be won by any woman if she is prepared to flaunt her body – is now finding fertile ground among many young women who would never imagine a career in, say, politics.”

Den relativa status som framgångsrika glamourmodeller erhåller skapar, tillsammans med den air av vanlighet som omgärdar dem, en förförisk illusion av att framgången ligger inom räckhåll för vem som helst – så länge man är hyfsat snygg och kan ta av sig kläderna med viss finess. Betoningen ligger på vem som helst, alltså även den som saknar fina betyg och en pappa med pengar och kontakter. I ett socialt statiskt samhälle blomstrar den typen av drömmar. För att människans självkänsla ska förbli intakt en liten stund till. För att inte hopplöshet ska ta över alldeles. Men det är sorgliga drömmar; det är drömmar för ett vanvårdat samhälle.