Nina och jag, del 2

Men när man har all denna kunskap – om mammors deltidsarbete, sjukfrånvaro, vabbande, stagnerade löneutveckling och dåliga pension – och man får ett barn. Vad gör man då? När man vet att moderskapet reducerar, att man går från potential till slutgiltighet, från unicitet till kliché; vad gör man då? När arbetsmarknaden ser vab-frånvaro och nya bekantskaper ser de mörka ringarna under ögonen. När möjligheterna rinner ifrån en alltmedan man vaggar ett barn; vad gör man då?

Och om barnet gråter, när man tar steget och vänder sig ut mot världen, när man tar på sig skorna, jackan och handskarna för att gå; vad i hela fridens namn gör man då?

Nina Björk, som har vandrat längs den här vägen före mig, söker utopiska svar. I den nyligen utgivna boken Lyckliga i alla sina dagar riktar hon udden mot det kapitalistiska samhället som hon menar gör människan till en individualistiskt vinstmaximerande varelse. ”What’s in it for me?”, har vi lärt oss att fråga och denna fråga har fått ett så starkt fäste i vår mänsklighet att det är i det närmaste omöjligt för oss att frigöra oss från den.

I Ninas utopi blir moderskapet den plats där andra alternativ kan formuleras. Relationen mellan mor och barn går på tvärs i ett samhälle som hela tiden vill få oss att fråga ”what’s in it for me?”. Ställd till en utsliten småbarnsmamma blir frågeställningen ”what’s in it for me?” absurd, irrelevant och skrattretande. Mina barn är ett land där jag har äran att få bo; de kan inte placeras i en kalkyl. Vissa dagar går jag under, i sakta mak, men att fråga om värdet på min insats, eller storleken på min avkastning, låter sig inte göras. Föräldraskap skiljer sig härigenom från alla andra åtaganden som vi har, från alla andra relationer.

På ett av mina favoritställen i boken Lyckliga i alla sina dagar skriver Nina så här:

Statsvetaren Wendy Brown har skrivit om hur vi ska övervinna svårigheterna i att överhuvudtaget föreställa oss ett annat sätt att organisera samhället än tävlingens, individualismens och marknadens när dessa sätt är så genomträngande, så ända in i själen hegemoniska. Hon talar om behovet att, med Leila Brännströms ord, ”skapa utrymmen, i rummet och i medvetandet, där en alternativ längtan kan få fäste och praktiseras, så att den inte till och med för oss själva framstår som omöjlig”. Brown efterlyser en plats som inte är organiserad enligt det omgivande samhällets sätt att fungera. Och det jag upptäckte var: jag var den alternativa längtan! Jag var den alternativa platsen! Jag var en ammande utopi. (s.35)

Nina menar att moderskapet härbärgerar en erfarenhet som är så rik på drömmar, på alternativa sätt att leva som människa, att vi måste vara oerhört rädda om den. Det är en erfarenhet som går utanför indivualismen, egennyttan och vinstmaximerandet och den blir därför en ovärderlig kontrast till ett samhälle som är på god väg att sluka sig självt. Jag älskar verkligen det här: mina barn och jag som en plats där en alternativ längtan kan bo; mina barn och jag som motgift i ett samhälle där egennyttan har sugit sig fast; mina barn och jag!

Men mitt problem är att det utopiska inte gör mycket för att hjälpa upp min vardag. Mitt problem är att det är mitt hjärta som går i tusen bitar när jag går och barnen gråter. Att det är de potentiella arbetsgivare som jag möter som ser de mörka ringarna och de många vab-dagarna. Jag lever i en värld som kräver att jag agerar som en individualist (som en man?) samtidigt som jag hela tiden är en treenighet. Jag älskar Nina Björk för hennes utopier men sitter ändå ensam kvar när förväntningarna på mig som mor långsamt kramar musten ur mig.

Mitt problem är att allt jag läser om det ojämlika föräldraskapet talar till intellektet. Mitt problem är att alla åtgärder som jag kan tänka mig att vidta, för att begränsa effekterna av det ojämlika föräldraskapet, talar till intellektet. Mitt problem är att mitt intellekt är för begränsat för att omfatta barnen. Jag kan spalta upp positiva och negativa effekter av att arbeta heltid respektive deltid, men oavsett hur mycket jag spaltar finns det ingen ruta där jag kan fylla i ”barnen”. Bandet till mina barn går inte via intellektet; bandet till mina barn är ett språk som intellektet inte förstår. Så jag harvar på i min ofullkomlighet och ser pengarna rinna bort mellan mina fingrar. Vem bryr sig om pengar, tänker jag. (Men vad ska jag tänka den dag när inte pensionen räcker till? What, I wonder, would Nina do?)

Nina & jag, del 1

2 reaktion på “Nina och jag, del 2

  1. Älskade systerdotter!
    Vilken skribent du är. En underbar text om att vara mitt i livet omskuren av oförenliga krav. Jag blir både glad och ledsen över innehållet. Glad över din förmåga att verbalisera problematiken och över din absoluta kärlek till dina ungar och vilja att vara nära dem och inte förorsaka dem tårar. Glad blir jag också över ditt politiska budskap – vart har det kapitalistiska systemet fört oss och vill vi fortsätta på den vägen?
    Ledsen blir jag för att jag älskar dig och önskar att ditt liv vore lätt som en plätt och innehöll bara lycka och glada dagar.
    Moster Biggie

    • Men om det vore lätt som en plätt, vad skulle jag då lära mig på vägen? Nej, jag satsar nog på att ta det slitiga med det ljuvliga och kanske, kanske, kanske bli en klokare människa på kuppen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>