Jag tror nog inte att mitt minne är så mycket att lita på

Postat av
Svara

För andra gången i mitt liv har jag läst Svindlande höjder av Emily Brontë. Första gången jag läste Svindlande höjder var jag tjugo år och läste litteraturvetenskap i Falun. Min allra första B-uppsats handlade om Svindlande höjder. Att läsa om Svindlande höjder drygt tjugo år senare – ett helt liv senare, med tanke på att jag var tjugo när jag läste den förra gången – har fått mig att minnas.

Framför allt är jag häpen inför det faktum att jag minns Svindlande höjder som en romantisk bok, att den handlade om kärlek? Idag när jag läser Svindlande höjder läser jag en berättelse om försummade barn, våld och mänsklig trasighet. Heathcliff slår, förbannar och förnedrar sin fru. Catherine går in i galenskap och dör. (Så fort Catherine blir galen utgår alla från att hon ska dö. En tvåhundra år gammal syn på psykisk sjukdom.) Jag förstår inte hur jag någonsin kan ha tolkat detta som en kärleksroman?

Och jag tänker: hänger detta ihop med att jag för tjugo år sedan delade mitt liv med en människa som vid ett tillfälle sparkade in dörren till badrummet, där jag hade låst in mig? (Var jag också galen?)

Jag minns det litteraturseminarium som handlade om Svindlade höjder. Jag minns att vi pratade om det särskilda berättarperspektivet och hur de kvinnliga huvudpersonernas namn liksom rör sig i cirkel genom boken. Men jag minns inte om vi pratade om att Heathcliff beskrivs med ord som normalt används för att beskriva djur. Jag minns inte om vi pratade om berättelsens alla patriarkala relationer – mellan kvinnor och män, men också mellan vuxna och barn. Jag minns inte om vi pratade om parallellerna till dagens samhälle, hur patriarkala strukturer överlever genom århundraden och hur en feministisk läsning av Svindlande höjder skulle se ut.

Helt säkert minns jag i alla fall att seminarieledaren var en man, liksom både handledaren och examinatorn av min B-uppsats om Svindlande höjder. Vid närmare eftertanke tror jag att alla lärare på AB-kursen i litteraturvetenskap var män – men kan det verkligen stämma? Jag tror nog inte att mitt minne är så mycket att lita på. Kanske minns jag inte samtalen om hur Heathcliff beskrivs som ett djur, eftersom jag samtidigt levde med en man som sparkade in en badrumsdörr?

Ändå minns jag året i Falun som det år då jag blev feminist. Det var inte tack vare mannen med badrumsdörren, knappast tack vare Svindlande höjder, och absolut inte tack vare den manliga lärarkår som (om jag minns rätt) missade att ställa alla riktigt relevanta frågor om Svindlande höjder. Det var tack vare två äldre kvinnliga studenter, som en gång sa ”fy fanken, vad jag är less på det manliga geniet” och en annan gång: ”Men Sofia, hur mår du egentligen?” Idag kommer jag inte ens ihåg deras namn.

Men vad jag ser är de miljoner människor, varav jag är en, som gjorts föräldralösa

Postat av
Svara

Jag kan inte sluta tänka på boken Se Afrika av Ngugi Wa Thiong’o, som jag läste under jullovet. Det är en essäsamling om Afrikas historia: slaveriet, kolonialismen, postkolonialismen och den globala kapitalismen. Den tar upp flera teman, men jag ältar Thiong’os analys av språkets roll i kolonisering och avkolonisering. Vad innebär det att nästan all intellektuell verksamhet vid afrikanska universitet bedrivs på språk som är de tidigare kolonialmakternas språk? När vi tänker på ett språk, tänker vi då också inom den begränsade ram som är det språkets kultur? Och går det i så fall att använda engelska eller franska när afrikansk historia ska förmedlas – eller är själva möjligheten till berättande kapad av de tidigare kolonialmakterna och inlåst i deras språk och tolkningsramar? Thiong’o skriver på kikuyu och översätter själv sina verk till engelska. Det verkar vara väldigt ovanligt.

Allt detta fick mig att tänka på Jamaica Kincaids bok En liten plats, som jag läste under en enda sittning i somras. Kincaid skriver så här om sitt hemland Antiguas koloniala historia:

”Men vad jag ser är de miljoner människor, varav jag är en, som gjorts föräldralösa: inget fosterland, inga gudar, ingen egen jord till helig mark, inget övermått av kärlek som skulle kunna leda till allt det som övermått av kärlek kan leda till, och värst och mest smärtfyllt av allt, inget språk. (För är det inte konstigt att det enda språk jag kan använda när jag berättar om dessa kriminella handlingar är just deras språk, de som begick dessa handlingar?) Och vad kan konsekvensen av detta egentligen bli? De kriminellas språk kan ju bara förmedla ord som prisar de kriminellas handlande. De kriminellas språk kan förklara och uttrycka innebörden av dessa handlingar endast ur de kriminellas egen synvinkel. Det kan aldrig förmedla handlingarnas hemskhet, handlingarnas orättvisa, våndan, förödmjukelsen som dessa handlingar innebär.”

När ett folk berövas sitt språk uppstår ett glapp i historien och det finns inga garantier för att det glappet någonsin kommer att överbryggas igen. Möjligheten att förmedla berättelserna – såsom det verkligen var – försvinner. Jag tänker att Thiong’os analys är sann och att skulden borde falla tungt, men att den inte gör det. Istället tänker människor fortfarande att Europa har ”civiliserat” Afrika. Istället använder afrikanska forskare – säkerligen även de forskare som är historiker – de tidigare kolonialmakternas språk som arbetsspråk.

Eftersom allt snurrar tänker jag också på en essäsamling om andlighet som jag läste alldeles nyligen (Traveling Mercies av Anne Lamott). Jag strök under en enda mening, hämtad från judisk teologi: ”A human life is like a single letter of the alphabet. It can be meaningless. Or it can be part of a great meaning.” Jag tyckte verkligen om den tanken, men nu undrar jag om det språk existerar på vilket en mening kan vara betydelsebärande – på ett positivt sätt – för alla. Thiong’o är en intressant kombination av idealist och cyniker (hans världsbild känns cynisk, men lösningarna idealistiska), men i hans händer blir jag ändå cynisk.

Burn me. Burn the tree. Spread the ashes.

Postat av
Svara

“Cut this tree I’m living in down. Hollow its trunk out.
Make me all over again, with what you scooped out of its insides.
Slide the new me back inside the old trunk.
Burn me. Burn the tree. Spread the ashes, for luck, where you want next year’s crops to grow.
Birth me and the tree
Next summer’s sun
Midwinter guarantee.”

Ur Autumn av Ali Smith

All across the country, people felt it was the wrong thing. All across the country, people felt it was the right thing.

Postat av
Svara

“All across the country, people felt it was the wrong thing. All across the country, people felt it was the right thing. All across the country, people felt they’d really lost. All across the country, people felt they’d really won. All across the country, people felt they’d done the right thing and other people had done the wrong thing. All across the country, people looked up Google: what is EU? All across the country, people looked up Google: move to Scotland. All across the country, people looked up Google: Irish Passport Applications. All across the country, people called each other cunts. All across the country, people felt unsafe. All across the country, people were laughing their heads off. All across the country, people felt legitimised. All across the country, people felt bereaved and shocked. All across the country, people felt righteous. All across the country, people felt sick. All across the country, people felt history at their shoulder. All across the country, people felt history meant nothing. All across the country, people felt like they counted for nothing. All across the country, people had pinned their hopes on it. All across the country, people waved flags in the rain. All across the country, people drew swastika graffiti. All across the country, people threatened other people. All across the country, people told people to leave. All across the country, the media was insane. All across the country, politicians lied. All across the country, politicians fell apart. All across the country, politicians vanished.”

Ur Autumn av Ali Smith

Så andefolket kan röra sig fritt

Postat av
Svara

Jag läser ”Det förlorade barnet” av Elena Ferrante och fascineras över hur länge det kan hända nästan ingenting och ändå vara så oupphörligt intressant. Parallellt läser jag Amy Liptrots självbiografiska bok ”Utvägen. Dagarna på Orkney” och blir så vansinnigt sugen på att åka till Orkneyöarna. Jag kan bara läsa några sidor i taget, för sedan måste jag googla. Boken är full av fascinerande meningar, som:

”Utmarken ligger längst ut på ägorna och är bara delvis tämjd; boskap och vilda djur samsas där och människor kommer sällan dit, så andefolket kan röra sig fritt.”

”En teori om de numera taklösa husen från yngre stenåldern i Skara Brae är att invånarna, som inte hade tillgång till så mycket trä, använde revben av val som de spände djurhudar mellan, och kanske täckte med torv. Med ben av dubbel manslängd kunde man skapa ett ombonat hem, som ett hjärta i en bröstkorg.”

”På Swona har ättlingarna till den boskap som lämnades där av de sista invånarna 1974 förvildats, och ungtjurarna slåss om herraväldet över hjorden. Samtidigt far grupper från olika miljöorganisationer ut på flerdagsturer och kastrerar vildkatter på obebodda öar, i ett försök att begränsa populationen av ättlingar till kvarlämnade tamkatter som lever på fåglar och fågelägg. På Cava var två kvinnor, Ida och Meg, de enda bofasta från 1959 till en bit in på nittiotalet.”

Fatta hur tufft det måste ha varit att leva på Orkneyöarna för tvåhundra år sen. Ändå har människor levt där i femtusen år och först nu – när det finns Gore-tex, el, flyg och internet – avfolkas de. Det är i alla fall ganska billigt att flyga från Stockholm till Aberdeen. Sen kanske man kan hyra bil och ta en färja över till Orkneyöarna.

För varje inföding på varje plats är en potentiell turist och varje turist är ju inföding någonstans.

Postat av
Svara

”Att de infödda inte tycker om turister är inte svårt att förklara. För varje inföding på varje plats är en potentiell turist och varje turist är ju inföding någonstans. Varje inföding, överallt, framlever ett liv som är fullständigt förödande banalt och enformigt och fyllt av desperation och depression och varje handling, god eller dålig, är ett försök att glömma detta. Varje inföding skulle vilja hitta en utväg, varje inföding skulle vilja vila, varje inföding skulle vilja resa någonstans. Men vissa infödingar – de flesta infödingar i världen – kan inte resa någonstans. De är alltför fattiga. De är alltför fattiga att resa någonstans. De är alltför fattiga för att kunna fly bort från verkligheten i sina liv; och det är alltför fattiga för att kunna leva ett anständigt liv på den plats där de bor, vilket är just den plats dit du som turist vill resa – så när infödingarna ser dig, turisten, blir de avundsjuka på dig, de blir avundsjuka på din förmåga att lämna ditt eget banala och enformiga liv, blir avundsjuka på din förmåga att göra deras eget banala och enformiga liv till en källa till glädje för dig själv.”

Ur En liten plats av Jamaica Kincaid

Det enda språk jag kan använda när jag berättar om dessa kriminella handlingar är just deras språk, de som begick dessa handlingar

Postat av
Svara

”Men vad jag ser är de miljoner människor, varav jag är en, som gjorts föräldralösa: inget fosterland, inga gudar, ingen egen jord till helig mark, inget övermått av kärlek som skulle kunna leda till allt det som övermått av kärlek kan leda till, och värst och mest smärtfyllt av allt, inget språk. (För är det inte konstigt att det enda språk jag kan använda när jag berättar om dessa kriminella handlingar är just deras språk, de som begick dessa handlingar?) Och vad kan konsekvensen av detta egentligen bli? De kriminellas språk kan ju bara förmedla ord som prisar de kriminellas handlande. De kriminellas språk kan förklara och uttrycka innebörden av dessa handlingar endast ur de kriminellas egen synvinkel. Det kan aldrig förmedla handlingarnas hemskhet, handlingarnas orättvisa, våndan, förödmjukelsen som dessa handlingar innebär.”

Ur En liten plats av Jamaica Kincaid